2017/02/04

Never sleep again

Jag brukar tycka om att ha lite ensamtid när Fredrik är iväg och ska spela. Känner dock lite panik inför inatt. Var nämligen med om en sömnparalys igår och jag vill inte vara ensam om det händer igen. Senaste gången var för sex år sen, och jag hade nästan glömt hur obehagligt det är. Kroppen var liksom totalt paralyserad samtidigt som jag såg Mio clear as day. Han låg och sov bredvid mitt huvud. Allt bakom honom var kolsvart och det var liksom ett brus i mina öron som blev högre och högre... samtidigt som jag hörde detta kändes det som att någon/någonting skulle krypa fram ur mörkret. Kunde inte få fram ett ljud hur mycket jag än försökte. Jag låg med ryggen mot Fredrik som var vaken och kollade på serier. Efter vad som kändes som en evighet (säkert mindre än en minut) lyckades jag stänga igen mina ögon och på en sekund vakna i ren panik. Då kändes det jävligt skönt att kunna bli tröstad. Nu vågar jag ju typ inte gå och lägga mig. Är dock inte lika utmattad som jag var igår. Verkar som att det ökar risken när en har kvaddat dygnsrytmen eller bara är slutkörd i knopp och kropp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar